Läs mer >>
Flyget går inte förrän halv sex.... vi hinner lite till. 
Kör söderut i stan mot Pearl Street, Farmers market med bilutställning. Ett kvarter har stängt en gata, här handlar man veckans grönsaker, lyssnar på musik och tar en kaffe på cafeet.
Hur mysigt som helst.
och snygga bilar....igen
Vi sitter på en parkbänk med kaffemugg, donuts och tittar på folket, det är varmt. Så här har dom det på Peral street varje söndag mellan åtta och ett.
Och Jens handlar kläder..... det får inte plats mer i väskan, det går överhuvudtaget inte att öppna väskan och kunna stänga den igen. Men snubben han handla av var  en skön prick. 
Ja handlar bara sånt som går att konsumera på plats. Jag valde bort som mixade salladsbladen och tog en smoothie.
Lämnar Pearl vid halv tolv, gott om tid att lämna bil och få ordning på bagaget....
 
Hej då Toyota, skitig som ett lerberg.
Nu sitter vi på Denver Int Airport och väntar. Jens äter Donuts och dricker öl. Han har kört 674 mil och jobbar på att ta igen all öl han inte kunnat dricka då. Jag får väl ta hononm på bagagevagnen också.
 
Tjingeling
 
 
 
 
 
 

Pearl street Farmers ...

Läs mer >>
Idag gick vi in till stan....
Det är varmt och den första biten var vi rätt ensamma också. Men det rättade till sig så småningom.
Utmed stora shoppinggatan står massa piano utsällda, ofta sitter här någon och klinkar efter bästa förmåga. Här är många tiggare och lodisar överallt.
 Det är pridefestival och naturligtvis hystar vi oss in i festivalområdet. Jens känner sig inte riktigt bekväm i miljön.
 Ända tills han får syn på denna John Deere glassmaskin, Tennkulemotor som gör glass - kan det bli bättre!
 .... och sen kom denna - mastodontgrill med Turkey Leg, då var vi bara tvugna att gå och köpa biljetter. Ett ben kostade 19 biljetter. Sen blev det fest under ett träd. Det är varmt idag.
 Tillbaka på 16th Street Mall. En liten drink kanske, som en äkta amerikanare är det burboun och en baconskiva i det. Gott ! tja... originellt iallafall.
 På hemvägen passerar vi Coors Field igen, hemmamatch med Colorado Rockies är slut och folket bara väller ut.
Tillbaka på motellet så plockar vi ihop våra prylar och stänger väskorna.
Sen ett sista äventyr - en biltävling     Jaaaaa
 Häftiga bilar
 Snabba bilar
 Stora bilar
 
I morgon är sista dagen och vi har en fleamarket och en bilutställning, vi får se vad vi hinner. I denna staden och dess trafik känns det angeläget att ge sig ut mot flygplatsen i mycket mycket mycket god tid, Att det är Söndag eftermiddag sperlar ingen roll - det verkar vara konstant trafikkaos någonstanns.
 
Flyget går halv sex på kvällen och vi lär väl inte komma åt någon Wifi förrän vi är i Sverige.  Vi landar på Kastrup 13:50
 
Snart hemma! Skoj att ni ville vara med.
 
hälsningar
Annica och Jens
 
 
 
 
 
 
 

16th Street Mall, Den...

Läs mer >>
Nä, vi såg honom inte, Bigfoot alltså.
Vi börjar dagen med att köra upp till toppen med egen bil. Tävlingen är nog i nästa vecka, vi tog lite mer tid på oss att snirklar upp.
Det är en härlig känsla. Vi får en väghyvel framför oss! Han skall upp och jämna till parkeringen inför nästa vecka. 
Vi har varit här förut, men idag är himlen blåare. Och det är inte lika trångt - tåget har inte kommit ännu.
På vägen ner skruvar vi på korken på en tom vattenflaska. Den skrynklar rent ihop sig ju längre ner vi kommer.
Tomten bor nere vid infarten, tomteland är öppet och man lurar barn att komma hit med sina önskelistor.
Vi ville egentligen klättrat upp för the Incline efter detta, men man får räkna minst fyra timmar och parkeringen
var full, och att ställa vilen i byn och ta bussen upp -  Nä, det skippade vi, och varmt är det också redan.
Vi körde vidare, på schemat stod Shopping på Castle Rock Outlet...... och shopping det blev. Jag behöver inte köpa jeans på många år.
Klockan är halv sex och vi är påväg mot vårt motell inne i Denver. Vi är inte ensamma.
Det är 32 grader varmt och det blev ett snabbt dopp i poolen innan vi tog oss in mot centrum.
Det är en stor stad med allt vad det innebär. Vi gock 16th Street Mall fram och tillbaka. Tittade på folk och fä.
Hästdroska och spontandans, det är midsommar klockan är elva och det är 30 grader varmt.
Gla midsommar på er, vi tar sillen när vi kommer hem. Det blev Ceasar sallad med gillade räkor på Hard Tock Cafe för oss.
 
 

Denver, midsommar

Läs mer >>
Vi håller oss på hög höjd. Börjar dagen genom att lämna Aspen genom Independence Pass - road open.
12095 ft = 3688 meter.
Stonebridge Inn i Snowmass var ett lyxigt skidgetto. Nackdelen med dom flotta hotellen är att den lilla kalla frukosten, om man inte väljer full buffe - är svindyr. Vi åkte utan frukost.
Vi kom ända till Buena Vista innan det fanns något överhuvudtaget. Men här var det desto bättre. Brown Dog Cafe - hemmarostat kaffe, egenbakad kaka och nyfixad burrito. Gott och mysigt.
Vårt mål för dagen är Manitou Springs strax öster om Colorado Springs. Vi påbörjar marchen upp utmed Manitou Incline, en gammal cablecar bana som man numera går. 1,6 km med en höjdskillnad på 610 meter.
Och det är brant där uppe, dom klättrar på alla fyra ser vi med kikaren. Vi börjar gå....
Men plötsligt kom vi på att vi hade köpt biljetter till Pikes Peak Cog Railway..... vi vänder och sätter oss på tåget.
Klockan är redan lite eftermiddag, temperaturen klättrar mot 80 och då kommer regn, åskmoln och dimma. Men det minskar för varje dag.
Innan vi är uppe hinner vi iallafall se bergsgeten, han med dom tjocka hornen.
Uppe, 14110 ft är 4303 meter. Det var nästan lite strängt att åka upp. Tips Anton - börja träna!
Det är häftigt, blir nästan lite yr av syrebristen. Tanterna i tåget hade köpt oxygenflaskor med sig, kan nog behövas för endel. När man är här uppe skall man köpa donuts - och äntligen. Dom var goda, riktigt goda. Tror kanske inte det berodde på det hemliga receptet och att dom bakades på hög höjd. Mer på att dom var aldelles färska eftersom varenda en som är här köpte minst sex stycken - rykande åtgång.
Vi åker ner och kollar inn lilla byn. Mysigt men lite flummigare än Aspen - och allt annat vi varit i. Det är så stor skillnad på städerna vi besökt. Olika människor söker sig till olika orter och dom får liksom en atmosfär som skiljer sig. Cody är nog bäst hittils. Moab kan vara en god tvåa under en weekend. Silverton går inte att jämföra med något annat. Durango och Jackson Hole lite turistiska. Salt Lake City heligt och Cortez var vanligt.
En annan typ av motorcyklister än de HD knuttar vi sett hittils.
Lite flummigt, och marijuana är något man annonserar om i turistbroschyrerna. Butikerna som skyltar om medical marijuana finns överallt. Vad är problemet !   Nä, det ser dom inte själva.
Vi har andra laster, hittar ett lokalt bryggeri.
Fågelmaten som hänger lite här och där är sockervatten - här finns kollibri, skithäftigt att se dom så nära.
Vandrar hemmåt och funderar på hur vi skall lägga upp morgondagens program, vi har lite olika alternativ.
 
 
 

Pikes Peak, Manitou S...

Läs mer >>
Känner ni igen var jag sitter och badar fötterna?
Pusslet är lite enklare idag när berget inte speglar sig och blir dubbelt, och domdär blå bitarna i himlen dom är ju värst. Motivet Marroon Bells i Aspen...... har nog många svurit över.
Kan tillägga att här var det ingen Hot Spring... det var svinkallt. Senaste tre nätterna har det snöat på topparna och vi snackar smältvatten här.
Men Maroon Bells var eftermiddagens höjdpunkt. Dagen började i Gunnison där antalet cyklister fomrilgen gått överstyr. Det kommer långtradare och tar deras packning, dom har belägrat hela stan..... och nu skall dom iväg.   Samma väg som vi ska....!
Laholms sexdagars kan ju slänga sig i väggen, här var tusentals. Alla storlekar, former, hastigheter och stilar. Men vägrenen är ju ordentligt tilltagen och tur var väl det.
Vid Crested Butte har cyklisterna ett stort uppsamlingsläger och vart dom tar vägen sedan har jag ingen aning om, för det kändes lite som dead end. Vi fortsätter men nu på grusväg.
Lite Osbecks bokskogar-känsla, Men här är det asparna som slår ut. Det är fint, alla möjliga olika gröna nyanser. Raka, höga och ibland tjocka stammar. Asp - vi är påväg mot Aspen.
Och bäver,,,,,, dammar och avbetna träd överallt.
Känns som jag har tagit denna bilden innan. Det blir många mil grusväg idag, tar lite längre tid för vi kör långsamt och stannar ofta.
Spegelblankt vatten och bergstoppar som blir dubbla, Där till vänster är det McClure Pass som vi naturligtvis skall över innan vi är framme. Ni får borste från att vattnet är brunt. Jag har förstått på denna resan att vatten kan ha väldigt många olika färger.
Här pågår mycket vägarbete och det är klart säsongen är kort på vissa av vägarna och vinterns skador är nog ofta rätt påtagliga. Här är det ett beläggningståg som är flera hundra meter långt, vi har kört förbi mer än hälften innan jag får upp kameran. Flera ekipage eftervarandra.... ingan aning om vad eller hur. Såg ut som fräsning i flera steg och uppvärmning och nyläggning.... i ett. Vilken cirkus.
Tanken var oroligt tom innan vi kom tillbaka till civilisationen och en bensinmack. Och Jens hittar äntligen sina vanliga donuts med bara socker. Ingen massa konstig glasyr och strössel. Men citygross leder nog ändå.
Vi bor inte inne i Aspen, kändes liksom inte riktigt som vi matchade klientelet. Vi bor i Snowmass Village, ett vinterkomplex med bättre liftsystem än Aspen. Men det har vi ju ingen nytta av idag, det är varmt och för engångsskull har det ordinarie "afternoon shower" inte kommit.
Annars är regeln att så här tidigt på sommaren när luftfuktigheten är hög så börjar det regna när det når 80 farenheight. Så blev det inte idag, det börjar torka upp.
På kvällen ger vi oss in till Aspen, lyxigt. Japp. Vi missar mat och vinfestivalen, missar och missar, vi skiter i den. Vi äter och dricker, jag dricker vin och mojito, Jens dricker iste - han skall ju köra!
Backarna ligger öde och liften står still, men finkklädda välkammade gossar finns här gott om. Gucci butiken gick vi aldrig in i, jag fyller ju inte år idag - som tur är.
 

Maroon Bells, Aspen

Läs mer >>
Cyklar cyklar cyklar och cyklister, och det är på allvar. Så här ser en riktig "offroadcykel" ut.
Men vi började dagen i Ouray med ett vattenfall, Cascade - det ligger nästan inne i stan. Det blev en lagom morgonpromenad ner huvudgatan och en av grusvägarna upp. Även om rundan inte blev så lång så blev det höjdmeter. Det går en trail runt stan, vi gick en mycket liten bit av den.
Eftersom vi var lite osäkra på om det fanns en stig ner till stan på lämpligt ställe så skrev vi in i "trailboken" vid start - vem vi var och när vi gick. Om bilen skulle stå kvar.... så ska det gå att spåra var vi försvann.
Men vi hittade en stig ner på lagom ställe. Detta är inte riktigt miljön man genar genom skogen, det är brant. Och regnet hängde i luften, stigen är nog inte så kul blöt.
Där lite bakom huvudgatan finns endel riktigt fina hus, och ibland har dom fått till det riktigt bra med trädgård också.
Eftersom vi har gott om tid idag gjorde vi en liten oplanerad avvikelse från planen. Vi körde över till Telluride och tog en kopp kaffe. Det blev lite fram och tillbaka samma väg - men det var det värt.
Vi ville ju kolla om Tom Cruises hus var kvar till försäljning, men vi hittade det inte. Förmodligen sålt - synd.
Stan hade påbörjat uppladdning inför helgens Bluegrass festival. Lite lyxigare ställe dettahär.
Vi har köpt souvenirer. Jens köpte en skiftnyckel i Ourayoch jag har köpt begagnade handdukar i Telluride. Det var en secondhandbutik och handukarna riktigt tjocka, säkert från ett hotell. Det är bara att välja vilken filmsjtjärna du vill ska ha gnedet sig med den handuken innan. 4 dollar för en - ett klipp.
Som en bensträckare ett litet loppis.... vilken massa grejer.
 
Sen står vi där igen och gapar vid en avgrund. Undrande hur det kan bli såhär. 2000 feet rakt ner skymar en flod. Notera att jag tittar neråt med kikaren. Black Canyon of the Gunnison.
Vet inte hur många nationalparker och höjdmeter vi gjort av med.... det tar liksom aldrig slut
Och det finns inget foto i världen som kan beskriva känslan av att stå här. Färgerna gör ingen rättvisa.
Sen var vi tvugna att köra ner i canyonen. East Portal Road.
16% lutning i åtta kilometer..... och sen tillbaka upp.
Vi kom fram till Gunnison klockan kvart över åtta, hungriga som vargar. Hon på motellet tipsade om ett ställe 5 km utanför stan - Jens var lite skeptisk. Detta är den finaste maten vi ätit på resan - riktigt gott, Italienskt, fisk och vitlök och ett glas rött. Det blev födelsedagsmiddagen här. en dag försent.
Annars är den vanliga menyn, burger, sandwich, tenders eller ribs - pubmeny som halva USA förmodligen enats kring.
 
Och Siv - tack för födelsedagspresenten, fick inte med det i kommentaren igår. Trädgården hemma känns lite avlägsen. Men det närmar sig.... hemresan. Det känns som det var ett halvår sedan vi kom till Stanley Hotel i Estes Park!
 

Telluride

Läs mer >>
Vi börjar måndagen den 15 juni med att hänga på spritbutikens lås klockan åtta på morgonen. Vi skall ha en schyst lokal bourbon  med hem. Tja, ni får väl vara med och avgöra om vi lyckades!
Vi lämnar Durango och kör Million Dollar Road (berget den är byggd på och med har så hög guldhalt) mot Silverton. Här pausar vi vid Molas Pass 10899 ft *(ca 4000 m) över havet. Ja här kunde man stå en stund och titta ner på allt annat.
Och cyklisterna var överlyckliga...... så många höjdmeter att skriva in i träningsboken.
Vi tittar ner på Silverton, tågen är där och byn ligger klämd mellan olika toppar. Men Silverton har vi ju redan varit i ......
..... så vi kör igenom - och då blir det grusväg.
Vi ska vaska guld, hittade bara silver och koppar - men vi har en liten påse med hem. (liten påse, mycket liten påse)
Guiden var en av de bätte, en engagerad och skådespelartalang. Bäst var när han inne i gruvan skulle visa hur en tryckluftsborr funkar - och drar igång den. Ungarna skrek och alla blev rädda, man kan ju säga att det dånade litegrann. Jag som varit på Nitrotävling är härdad.
Långt in, blött och mörkt. I denna gruvan hade dom nog aldrig hittat någon större mängd av nåt.
Men här är rester överallt, Detta området var mycket mer befolkat då än nu, Här finns rester överallt, men vägarna var dåliga.
Million Dollar Road från Silverton till Oyray är helt klart den bästa - av alla slingriga vägar vi kört. Och det tycker nog motorcylisterna också - det kryllar av dom. Och det är Harley Davidson som gäller.
Både kul och häftigt. Bergen har liksom ställts på ända, 
Och vattenfall överallt. floder och rapids. Ibland förstår vi inte hur dom rinner - går dom verkligen alltid neråt!
När vi kommer till Oray svänger vi inom Box canyon, utan att riktigt veta vad det är. Ett litet vattenfall trodde vi. Men visst skal vi kolla. Det var det märkligaste jag sett. Vi börjar i den nedre delan av "fallet". Det är som en stor centtrifug där vattnet trycks ner i ett hål och spolar runt oss.
och här inne fanns en ovanlig fågel som hade bo...... såg den inte!
I den övre delen ser det ut som ett vanligt trångt vattenfall som plötsligt försvinner i ett hål.
Men Piff och Puff dom är överallt
Stan är inte stor, Box fall i en a ändan och varma källor i andra ändan. Här låg vi och spralla i 40 gradigt vatten en stund. Helt ok - men man blir törstig.
På motellet valde Jens parkering med omsorg, vår stora skitiga bil ser ynklig ut.
Det lokala bryggeriet, där uppe ska vi äta i kväll. Det spelar inte någon rol lhur liten byn/stan är. Minst ett bryggeri finns där.
Denna stan känns inte lika lyxig, och turistig. Här pågåg nog endel gruvverksamhet fortfarande. Trots att järnvägen är borta har stan överlevt.
Och naturligtvis är det bara huvudgatan rakti igenom som är belagd, övrigt är breda fina grusvägar. Nyhyvlade och damfira.
Stanleycup final, det var inte tjockt på folk på puben. Men dom som var där blev glada när Chicago vann.
 

Ouray

Läs mer >>
Idag har vi åkt tåg. Från Durango till Silverton och tillbaka - turistfälla , javisst. Men det var kul.
Järnvägen förljer Anima river och är en av få smalspåriga järnvägar från guldåldern som är kvar i lite större skala .20 km/h ryckigt och skakigt men rätt rogivande, och hisnande älv eller berg jämte.
Det var högt ner många gånger.
Vi kliver av tåget i Silverton för några timmars lunch paus.
Det första vi ser är en hyvel som jämnar till vägen i stan. Det är bara huvudgatan väg 550 som är belagd, allt annat var grus.
Och tåget står i mittan av en av dessa sidogator av grus. Silverton, Gillar stan,
Och den skitiga bilen med i detta fall fyra hundar på flaket. Det blev lite kli bakom örat här. den stora svarta hunden påminde om Frazze i ögonen. Killarna kom och skrattade åt oss, dom hade varit uppe i bergen och röjt rundor. 
Och den gamla saloonen där vi åt, var ännu bättre. Dale underhöll oss. Vill du känna rätt stämmning så sätt på ledmotivet till Blåsningen. 
...och Jens tittar på bilar.
Jag tittar på husen, sån här gungstol inklusive veranda vill jag ha. Får den plats i resväskan?
Klockan fem var vi tillbaka i Durango och trillade in på Diamond Belle Sallon, Strater Hotel.
Live musik i bästa Killhultsstil och en liten regnskur utanför....... här satt vi kvar hela kvällen.
När vi kom "hem" till motellet hade vår bil blivit lite renare igen. Inte skall man väl behöva tvätta en hyrbil. Det löser naturen själv när vi är på annat håll.
 

Durango & Silverton N...

Läs mer >>
Idag har vi inte gjort mycke nytta!
Vaknade i Cortez och hade bara nån timma till Durango... och inga stopp på vägen.
Så vi har typ gått huvud gatan fram och tillbaka, ätit frukos, fikat, lunchat, gått på museum och ätit middag, lyssnat på livemusik och några skumma drinkar med vodka och gingerbeer.
 
Här är vi på järnvägsmuseet, där var en vagn som dom visade film om hur man restaurerat lok ...och lite annat. När solen inte skiner så vräker det ner regn - och då snackar vi regn! Då var vi på museet. Vi satt i den här vagnen ett tag. Jag hann somna till - rätt gott. Men filmerna var bra (hann snurra tre olika filmer) 
Ingen brådska.... vi har hela dan till detta.
Jens skulle tvunget in här och handla klart.....
Det märks att vi är tillbaka i Colorado och viss röka är laglig. Här är fler pundare, inget snack om den saken. Det är ingen bra grej det där att släppa rökat fritt.
Det var fler än vi som drog huvudgatan fram och tillbaka. Denna killen i jobbabilen, med svetsen på flaket såg vi några gånger - fram och tillbaka och gasa lite extra efter ett rödljus. Lördagsnöje.
Och hans kompis med den obligatoriska hunden på flaket. Hunden studsade rundor efter ett rödljus.
Och så lite live blues med en Moscow cow i glaset
En sista gång går vi huvudgatan tillbaka mot Econolodge i Durango. 
 

Durango

Läs mer >>
Om man beställer två stora öl, då får man två stora öl. Varför lär man sig aldrig! Nu blev det iochförsig inget problem, det löste sig. Men annars är det ju självklart att de olika storlekarna på tex Starbucks är stor, större eller störst. Vi brukar ta en liten och dela!
Nu sitter vi på ett lokalt bryggeri i Cortez och sammanfattar dagen. Jens köper en tröja för vi gillar bryggeriets symbol, samma som jag köpt ett halsband med i Monument valley. Det är Hopi indianernas medicinman -Kokopelli. Kul snubbe.
 
 Vi vaknade i Mexican Hat och beslutade att köra igenom Monument valley en gång till.... Det är en härlig vy att para passera på stora vägen. I backen är det alltid - oavsett tidpunkt - en folksamling. Jag hängde på ett gäng ungdomar som illustrerade platsen på ett fint sätt. Tack! 
Vi har passerat gränsen mellan Utah och Arizona några gånger när vi flängt fram och tillbaka. Lite knepigt - man får ju skruva klockan en timma också!!! (fast det bryr man sig inte, de körde Utah tid i Monument valley)
Vi är i ett indianreservat och jag är inte imponerad. Tänk vad mycket bättre de hade kunnat va. Samma sak i Monument valley Navajo Tribal Park. Har inga fördomar men servicekänslan är rätt låg hos många. Dom hade kunnat kränga mycket mer tilll turister om de ändrat attityd litegrann.
 
Så här ser den normala bostaden ut.
Ett skämt är att om en Redneck klipper gräset så hittar han en bil. Ja, det stämmer säkert ofta. Speciellt här i indianområden så verkar det inte vara vanligt att sälja eller skrota bilar. Man köper en ny och ställer undan den gamla. Man ställer den jämte sitt ruckel till hus / barack, fyra fem bilar per barack - inga problem.
Vi kör genom ett platt landskap, men det är grönt och horisonten förändras hela tiden. Det låter kanske konstigt men det blir inte tråkigt. Inte alls som vägen till Jönköping-
Vi kommer till Four Corner. Enda stället i USA där fyra delstater möts, man har ju liksom använt linjalen när man ritade gränserna. Arizona, New Mexico, Utah, Colorado.
 
Runt innergården stod alla sura indianer med sina pärlor och pottor. Jens ville köpa en T-shirt av en dam som surt gnällt på mig när jag tog kortet nedan. Jag fick minsan inte ta kort på hennes tröjor. Jag tog kort på killen med Racconmössa - men det kunde jag ju inte säga. Jens erbjöd sig att köpa en av hennes tröjor - men hon hade inte växel. Så det blev ingen affär.
Man säger att svensken är ett köande folk - fel fel fel. Dom bor här.  
Vi anlände till Cortez och smet inom Visitor Center - en jättemysig dam hjälpte oss med kartor och allt. Hon belv lycklig över att vi var Svenskar - hon var svenskättling både från mor och far. Men hon visste inte från vilken del av Sverige! där fick hon hemläxa - ta reda på det.
Hur som helts blev Mesa Verde vårt nästa mål.
Vi har kört jättelångt i längd, men det hade varit rätt intressant att veta hur många höjdmeter vi förflyttat oss i. Det är inte få kan jag säga. Och idag ökade vi antalet med många siffror. 
Och här valde detta folket att slå ner sina bopinnar för ca 800 år sedan. Dom hade långt till puben i stan.
Guidad visning i Cliff Palace, här hade dom det säkert rätt bra - högt uppe på toppen av berget.
Men den normalfete amerikanen hade knappt fixat denna tripp. Högt upp i tunn luft, bäftar som en kamel. Trappor, stegar och smala gångar mellan klippblock.
Men vi fixade en dag till, även om det var nära det blev Rodeo igen..... stora evenemanget i Cortez denna helgen. Vi sitter istället på bryggeriet och dricker öl ihop med Kokopelli.
 
 
 

Four Corners

Läs mer >>
Nä, skojar bara. Det var Forrest Gump som vände här...... vi fortsätter.
 
Men dagen började inte här! Vi vaknade i Blanding, en lite lagom tråkig by i mitten av landet. Vi visste inte riktigt hur vi skulle lägga upp dagen och letade därför efter ett Visitor Center. Grannbyn hade ett som vi gled in på - visade sig vara en fullträff.
 
Bluff Fort -en sprillans ny hembygdsgård / visitor center. Och en hel stab av pensionerade eldsjälar som stod och väntade på mig när jag förvillat kom innanför dörren. Hela jag utrstålade "förvirrad turist" och en man modell större insåg direkt min nöd.  How can i help? 
Helt underbart, jättetrevlig, proffsigt och infomativt i helt nybyggda lokaler. Han visade oss tre korta jättebra filmer - satt själv med hela tiden. Pratade och berättade. Det blev en historielektion som heter duga. Men jag är imponerad.
Det handlade om ett gäng nybyggare - mormoner - som på en Söndagsgudtjänst i Escalante fick reda på att de var utsedda att flytta och utöka mormonernas område - ett befolka en ny del av landet. Den nya delen låg ca sex veckors resa österut, vid en sandbank vid San José River.
Det blev ett äventyr ingen räknat med och deras resa med ca 200 personer ett 80tal vagnar, gamla unga barn och djur. Det tog sex månader att ta sig fram i terrängen - utan vägar. Hole in the rock, var en passage som dom tog sig igenom. Intressant. Och det var ju inte så länge sedan. Vår engagerade guide mr Bartons farfar var med och hans cabin fanns på området. De flesta familjer som var med, har släktingar som bor kvar.
Dom var stolta över sin lilla by - som döptes till Bluff. (dom kände sig nog allt lite lurade ändå)
 
Mr Barton föreslog sedan program för resten av dagen.
Först lite petroglyfer nere vid sandbanken - check på det.
Sen skulle vi köra inom "The valley of the gods" ett litet  monument valley. Men på vägen låg ett oljefilter och spår efter bilen - den motorn skar nog. (Här har regnat, och när här regnar så snackar vi störtflod - av brun sörja)  Vi hoppade över det momentet och körde vidare till nästa tips.
 
Det var Moki dugway. En stor vanlig väg blev plötsligt en väldigt slingrig väg upp för en vägg. Ca 7 miles, sen var det vanlig väg igen. Terrängen är lite jobbig här....detta är också en rest sedan man hackade fram vägar i mitten av 1800 talet. År det inte ett berg, en flod, en canyon eller otillgänglig terräng så är det något annat som stör möjligheten att bygga gena vägar.
 
Vi lever i bilen, har ni kanske redan fattat. Så här ser vardagsrummet ut! Observera att Jens också köpt hatt idag. Raccon mössa inköpt i Bluff Fort.
Några kilometer bort låg Gooseneck, San José River gör tre säna här böjar på raken. Av brun sörja eftersom det har varit flod i bergen efter regnet.
 
Såna här gillar vi, tvärnit och ut och gapa. Hur blir den kvar. Detta är alltså den Mexikanska hatten.
Sen gled vi vidare mot Monument Valley, nån halvtimme söderut. Häftig entre.
Det är ett relativt litet område och det är Navajo indianernas mark, de äger marken och släpper in turister på en lotsad bana i "parken",
Sol på ena sidan men molnen är tunga på andra sidan. Detta regn kommer sakta mot oss. Och det är grusväg vi kör på. Eller grus och grus - det är röd sand som blir lera när den blir blöt.
och den blev blöt, Vår Toyota har nu varit ren - skitig - ren - skitig - ren och nu skitig igen. Vi tar oss sakta mot parkens slutstation. Men hela rundan var 17 miles - så det är bara att hänga på. Vägen blir värre och värre.
Plötsligt är det stopp. Turisterna flockar sig - vem skall våga köra igenom först.
Men efter regn kommer regnbåge, sol igen. Livet leker och alla är glada. Vi parkerar vår fruktansvärt skitiga, rödaktigt lerkladdiga bil och går in och äter. Det blev kålsoppa, men istället för kål var det grön chili.
Hat Rock Inn, i Mexican Hat (som jag var lite rädd för standaden) visade sig vara ett toppen ställe, med utsikt mot floden - den chokladsås färgade.
Men naturligtvis finns det en trevlig sida också - men vattnet var kallt och stolarna blöta.
 
 

Vi vänder....

Läs mer >>
Idag såg vi hur de lastade gummiflottarna vid sextiden. Klockan sju stod vi klara att åka ut på rafting i Westwater canyon.  Det blev buss i nästan två timmar norrut, Vi började i Westwater och slutade vid Cisco.
Det var häftigt, det har inte regnat så här mycket på mer än hundra år i detta området - så det var mycket vatten i floden och forsarna var hägtiga. Vi blev blöta när vi låg på knä och mötte vågorna genom att trycka ner fören på båten.
 
En heldag på floden utan kamera, så vill ni se nåt så får ni gå in på YouTube. Det är inte samma företag men sträckan är samma. Vi var två båtar, mindre båtar med sex personer i varje och en förare med två åror. 
Sök på:

Westwater Canyon Whitewater Rafting - Moab Utah

Klockan halv sex var vi tillbaka i Moab och skall förflytta oss till Blanding. Men påvägen foxar vi några utflykter till. Vi stannar till vid Newspaper rock. Gamla petroglyfer från tiden före indianerna. Dom finns här lite överallt på släta svarta stenar. Eller det är kalksten där magnesiumet har tängt ut och gjort ytan svart.
Många knepiga figurer.
 
Jag tykcte han utomjordingen var bäst. 
 
Vi for vidare in mot Canyonlands nationalpark och den del som heter The Needles
 
Skumt ställe, Fattar liksom inte hur det kan se ut på detta viset.
 
En snabb hike på ca 5 km i slutet på Joint trail. Men eftersom klockan börjar bli mycket och vill vara tillbaka innan det blir mörkt sä vänder vi och går samma väg tillbaka.
För att hitta trailen så följer man små stenhögar som visar vägen....jättefiffigt.
 
Vi hann tillbaka till bilen och tar oss till motellet i Blanding. Vi tar en mindre väg över nät berg (med snö på toppen) och förstår att här är mer djur ute vid denna tiden. Men jag tror vi ser minst 70 deere på de tre milen det handlade om. Lagom utspridda i stora flockar, och en stor flock elk. 
 
Nu är klockan kvart över elva och jag lägger mig med skitiga fötter....... orkar inte duscha ikväll.
I morgon är en ny dag och nya äventyr. Ska fira det med nya rena kläder.
 

Westwater rapids

Läs mer >>
eller M&M som vi säger nu..... Det har vär vi började dagen, En liten offroad tur med guide runt de två "bergen" eller vad man kallar det.
Ja, detta gillade Jens. Vi var bara två par med en guide och en prao som skulle lära sig rundan. Det gick undan på ojämn mark.
Lite paus och småprat om området vi hade kört genom, stod i och var påväg in i.
Sen slotcanyon som vi gick igenom, fram och tillbaka. Här hade Butch Cassidy och Sundance kid gömt sig mellan bankrånen. Omöjligt att bli hittad här ute - helt klart. Men jag har en känsla av att de två grabbarna har gömt sig i varenda skrynkla i bergen någon gång. Har liksom hört det innan - om deras alla gömställe.
Innan det så var det Ute Indianernas tillhåll och väderskydd.
Hur som helst - därinne var svalt och gott och rätt häftigt.
 
Efter körningen fick vi luncha utmed vägen, norr om Moab. Kaffe, iste och två stora kladdiga muffins.
Avnjuts i behaglig skugga utanför butiken.
 
Eftermiddagen tillbringade vi i Arches nationalpark. Bågar, bågar, bågar - och det är inte ostbågar jag menar.
 
Det är över trettio grader varmt, solen gassar och jag tar tillbaka det där om att man kan se allt häftigt från bilen och att trailerna till de mest sevärda är tillgängliga fina asfalterade gångar.
Eftersom vi vill se Dubbel O Arch får vi gå 3,2 km enkel väg i varierande terräng. Väldigt varierande och du fattar inte på bilderna vad som hänt om jag kasat på sidan här. Då hade jag varit kvar där ute i öknen.
Klättra upp och klättra ner, blancera och kolla var du sätter fötterna. Och drick vatten!
Och här är målet. Dubbel O Arch.
Det är häftigt
 
Som hämtat från vilken västernfilm som helst. Och då har jag höjt kameran lite grann så kineserna under inte kommer med på bild.
 
Vi har inte riktigt sett någon livlig aktivitet av galna ungdomar som kör vilt. Vi är här mitt i veckan och infödingarna som kan terrängen för den typen av körning är nog här på helger. Barnfamiljer och turister kör lite mesigt. Vi gav oss iallafall upp till Slickrock igen för att kanske se nåt - men nej. Rätt dött.
Vi gick Hell´s Revenge en bit. Dan Mick kom med två bilar fulla med turister, men de tuffade på så lungt. Inget lerstänkt eller haveri på stenarna.
Kan ju tillägga att jag tyckte det var lite läskigt att gå över "baby lion back". Kan inte låta bli att undra vad som händer om man får möte. Vem backar!!!!!
 
Nu packar vi ihop i Moab och förbereder oss på en tidig morgon. Klockan sju skall vi stå beredda på nästa äventyr.
 
 

Monitor & Merrimac, M...

Läs mer >>
Det har varit varmt idag,32 grader och jag känner var jag har missat med solkrämen i morse.
Vi har tillbringat nästan hela dagen i Canyonlands Nationalpark, den delen som kallas Island in the sky. Det finns två delar till Meza och Needles - men Colorado river och Green river delar nationalparken i tre delar. .... och man hoppar liksom inte över mellan dom.
Green och Colorado möts i området och blir en större Colorado river med många härliga rapids... återkommer om det nån annan dag.
 
Öknen blommar, kaktusar, gula och röda blommor. Här är fint mellan ödlorna.
 
Vi har gått och gått, små korta trail hit och dit från ett tvåsiffrigt antal parkeringar. Jättebra för den lata turisten. Man kan faktiskt se en heldel utan att lämna bilen. Men vi går, och går. Tittar ner och tittar upp. Det är högt ner på många ställen - och skyddsräcken ! löjligt.
 
Det går inte att göra detta rättvisa med ett foto i soldis. Men lite Grand Canyonkänsla får man allt.
 
Sen tyckte vi att vi skulle skoja till det och ta en "genväg" "hem". Det såg bra ut på kartan.
 
Men här vände vi, det är liksom inte läga att fastna halvägs nånstanns påväg ner i canyonen. Vår hyrda Toyota släpar nog magen lite för mycket.
 
Solnedgång vid Delicate Arch, då har vi pepet över vägen till Arches National park. Dom ligger tätt här, nationalparkerna. 
Detta är ett ställe man måste se i solnedgång - förstår inte riktigt varför. Men visst e de fint.
 
Men vrider jag lite på kameran, så ser det ut så här!
 
Och väldigt ofta så stod det en vinkande kines i bågen....... suck!
 
Ja, ja - det var en fin båge och den 2,5 kilometer långa vägen (enkel väg) i stark sol och häftigare uppförsbacke var också fin.
Vi vandrar tillbaka, det blir mörkt fort och ett lämmeltåg av bilar kommer från alla hörn av parken - påväg mot utfarten. Kinesena hoppar in i sin buss, men först några snappa selfies med pinnen framför nån sten med konstig form.
 

Island in the sky, Ca...

Läs mer >>
Vi lämnar Salt Lake City som kanske inte var så dumt ändå. Men stan är stor, det är enorm yta.
Vårt första mål är Timpanogos grottor strax utanför Salt Lake City. Det var högt och gå innan vi kunde gå igenom grottan. Men det är häftigt. Här kom man så nära alla konstiga formationer inne i grottan. Men vägen upp var minst lika spännande.
 
 
 
Sen rullade vi igenom ett lanskap som aldrig blir tråkigt. Vi sitter som fågelholkar och huvet snurrar runt på alla håll när vi kör. Vi undviker stora vägar så långt det är möjligt - utan att det blir för långa omvägar. Vi kommre igenom bostadsområden för fint folk, för fattigt folk, industiområden och områden som inte går att beskriva.
Bara att kolla på folks trädgårdar och olika dekorationer är kul, allt från skrot, skräp och statyer i en salig röra. Sen är det inga problem - vi klipper gräset runt skrotet - och figuren vid ytterdörren är kitchig!!!!
 
Varierande landskap är bara förnamnet. Även om många sträckor ser ut så här....
 
Så finns det alltid något att titta på. Plötsligt dyker det upp en sån här.
Varför har vi inte sånt utmed 585:an!   och ja, natuligtvis stannade vi och handla. En buffel och en Elk.
 
Vid sextiden är vi framme i Moab, hittar motellet och turistbyrån. Sen tar vi en snabb runda upp mot Slickrock och hittar Lions Back. Den var avstängd för trafik och campare, helt ok. Jag vill knappt gå upp.
 
Solnedgången är häftig, slickrocken är häftigare, och här är stora ytor där folk kör, cyklar och tältar överallt.
 
Klockan är nio, vi är vrålhungriga. Hittar en god stek och beställer inte ölet som heter nåt på IPA. Det betyder Indian Pale Ale och är bittert. Vi kör på Dead Horse istället.
Nu är vi mätta och trötta och har tre nätter här i Moab. Jens ligger och kollar jeepturer - får se vad som händer i morgon.
 
 
 

Från Salt Lake City t...

Läs mer >>
Tja stan är kanske inte så dum ändå. Man skall bara hitta under skalet.
Hotellet är fortfarande rätt sunkigt, men det ligger hyfsat cenralt så vi lät bilen stå och gick in till något vi tyckte likna centrum.
 
Vi hamnade i en guidad tur hos mormonerna, deras kyrka och tempel..... tja här finnns ju en kille som är viktig.
 
Om killarna skall göra sin 18 månaders tjänstgöring för Gud genom att missionera så skall tjejerna göra det genom att guida turister. Här i deras Mekka vimlar det av unga tjejer som det lyser i ögonen på. Vill vi veta mer? Nä, det är bra nu.
 
Vi vandrar vidare och hamnar i värsta lyxköpcenter, flott påkostat och dyrt. Men skoj att gjo på. Vi hittar faktiskt turistinformationen och plockar på oss allt vi hittar om Moab. Där sitter en kille bakom disken som blev överlycklig att få träna sin svenska. Han var halvsvensk men hade bott större delen av livet i USA. Men ett av hans jobb i sverige gjorde att han sett många städer. Han skulle på två veckor besöka alla Subways 94 ställen i sverige - äta en macka och resensera den. Han åt inte på Subways längre!
 
Det är eftermiddag och vi vandrar tillbaka till vårt motell, tar en powernap och kör ut till Rocky Mountain Raceways för kvällens finaler. Halv åtta hopade sig åskmolnen och tävlingen avbröts, Värsta Thunderstormen med regn, hagel och blixtar - men vi hann till bilen.
 
 
Mitt över vägen vid motellet (Den femfiliga inklusive järnväg) låg ett chappigt ställe som det har flockats folk kring hela tiden - hela tiden alltså. Jag kände igen namnet från alla broschyrer men kopplade ändå inte. Trodde det var en busstation. Jens tyckte bara det såg skumt ut. Liten hydda, mycket folk utanför, kladdmålat och mängder med klistermärken överlallt. Där åt vi på kvällen. Allt folket utanför väntade på bord! Men efter ösregnet och eftersom det var rätt sent så gick det fort. Bästa mexikanska maten jag överhuvudtaget ätit i livet. "Red Iguana" kom ihåg det. Det är som resten av stan. Bättre på insidan än utsidan.
 
eller så hade kunnat göra som familjen på parkeringen - fixa en liten grillfest. Och när amerikanen grillar...... då är det inte engångsgrillen vi snackar om. Det är oljefatet som är med när familjen grillar.
 
 
 

Salt Lake City del tv...